därpå var inte riktigt lika fantastisk. Natten var ett helvete. Dessa splittrade signaler och vänner
som säger "Jaha, jag trodde ni var tillsammans". Men så bra är det inte. Å det är väl lika bra. För
att citera min brors och din gemensamma vän: "Ja, alltså om Jessica skulle ta med honom till
sina föräldrar på middag. Då skulle jag vilja vara där". Det följt av ett skratt. Nu sitter jag här
och känner mig helt okej. Har pratat med min lillasyster, min pappa och min mormor. De bryr
sig och de är underbara.
Det kunde ha varit så mycket värre. Den insikten får man inte minst efter att ha umgåtts med två
trasiga modeller. Gamla själar i kroppar som efter säsong måste skulptureras om. Fest sju dagar
i veckan. Att bo med fem andra med endå vara så jävla ensam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar