-_-

Koll och kontroll bor inte hos mig för ögonblicket. Jag tappar det och vid dessa tillfällen inbillar

jag mig alltid att det är bäst att hålla käften om det mesta. Jag inbillar mig att min röst bär på

någon typ av förbannelse, att så fort ord yttras förstörd alla chanser till att lyckas.

Den här känslan, har jag inte saknat den? Lyckan gör mig uttråkad. Livet ska vara en enda väntan

och när man väl är där man från början ville vara måste allt ta slut. Är det bara jag eller letar vi

inte, allihopa efter den där kärlekshistorian som bygger på den ultimata återföreningen.